myythoughtss

Jag kan tycka lika illa om dig såsom jag tycker om dig. Och jag tycker om dig sjukt mycket. Du kan vara en riktig plåga, jag kan få lust att bara skita i det hela ibland. Fundera på hur det hade varit om vi inte längre var tillsammans. Hade det varit bättre/sämre? Men allt du gör för mig, att du fortfarande finns här, no matter what, hur orkar du? Jag har helt seriöst ingen aning om hur du gör för att orka stå ut med mig.

Du gör mig så jävla arg och och ledsen ibland. Det måste du veta.

 

Men vart är lyckan? Hur lycklig ska man vara? Hur mycket smärta ska man behöva orka med innan det blir bättre?

Jag vill ju ha dig, bara dig. Men den senaste tiden har du förändrats så sjukt mycket, du är som en helt annan person ibland. Du verkar inte bry dig lika mycket. Du har blivit så omogen mot vad du var förut.. Jag har gett exakt hela mig, hela min själ och hela mitt hjärta till dig. Och allt du gör är att såra mig? Du vet vad jag reagerar på, och just exakt där trampar du ner på mig, sänker mig. Som att du har makten över mig. Och det kanske du till viss del har. Men du ska göra mig glad, lycklig, inte med flit såra mig. För det är så det känns ibland, som att du vill göra mig ledsen. Allt ska vara på dina villkor, jag har inte speciellt mycket att säga till om. Det känns inte som du vill vara med mig ibland, att du bara är det för att du måste. Du visar aldrig längre att du saknar/saknat mig. Och det gör så ont. Även fast du säger att du inte tröttnat på mig och aldrig vill förlora mig, så känns det så ibland. Du är som en annan person..

 

Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna acceptera vissa saker som du gör. Jag mår dåligt bara utav att tänka på det. Är det ett tecken på att vi inte hör ihop..? Jag kämpar på som fan, jag försöker och försöker. Men någonstans så finns det en gräns. Gränsen går vid för mycket smärta.

 

Minns du när du lovade mig att aldrig såra mig? När du sa att allt skulle bli bra bara vi har varandra?

 

/Faith