Så mycket. FÖR MYCKET.
Jag vet inte ens vart jag ska börja. Jag har så mycket jag inte riktigt vet hur jag ska få fram i ord. Vill kunna skriva exakt hur det är att vara mig, hur jag känner och hur jag mår. Men det är så jävla svårt!
Allt blir huller om buller och blir oläsligt, men måste få det ur mig på något sätt, det är bara så.
Jag är avundsjuk, ja det vet nog alla vid det här laget. Både hon och du, mina vänner och min familj. Men det ni inte vet är att jag blir inte alltid bara arg på dig. Jag blir arg på mig själv, för att jag känner så. För jag har aldrig varit en sådan person. Jag blir så jävla frustrerad, jag förstår inte vartifrån dessa känslor kommer. Dom fanns aldrig där innan? Men jag antar att jag bara vill vara din enda. För det känns konstigt när du snackar med andra och umgås med andra tjejer. För jag vill ju liksom att det bara ska vara vi och ingen annan får komma ivägen. Även om jag vet att det inte skulle bli så, för dom betyder inget. Jag bara liksom försvinner när något sånt inträffar, jag blir elak, stöter ifrån dig, blir arg och besviken. För något som du egentligen inte gjort. Något som jag egentligen inte borde behöva reagera på. Jag vet inte hur jag ska hantera dessa känslor, de tar över mig, äter upp mig inifrån. Jag skojar inte, jag hatar det med mig själv. Det är något utav det jobbigaste jag någonsin behövt gå igenom. Jag hindrar dig från så mycket, så rädd för att du ska släppa taget om mig. Jag vill alltid vara din. Den enda för dig. Och det är jag ju, trots allt. Så förstår inte riktigt vad som är mitt problem. Jag vill skada mig. Så sjukt mycket, för jag känner mig som en så hemskt dålig människa. Vill bara banka vett i min skalle, skrika "ryck upp dig!" till mig själv. Och ja, helt ärligt, så är det. Kanske behöver jag någon, eller något, för att jag ska förändras. Förändras till den personen jag en gång var. För jag är helt borta, vet inte ens vem jag är längre. Vad är det som har hänt med mig? Varför ändrades jag? Hur kunde jag tillåta mig själv till att bli den sorts person jag alltid avskytt? Jag förstår ingenting. Borde jag släppa taget om dig, låta dig finna någon bättre? För jag vet att du inte heller orkar ibland, jag kan se det. Förstår inte hur du står ut. Jag är inte den du föll för längre. Så känns det. Och ofta frågar jag om du tröttnat. Varför? Jo för att jag tröttnat på mig själv. Och fast än jag skriver/säger som att allt vore bra med oss. Så är det långt, långt ifrån perfekt. Men det bara är vi, vi håller fast i varandra, för ingen av oss vill släppa taget. Vi försöker, men det är svårt. Jag är ledsen över att det blev såhär. Och jag är arg på mig själv för jag lät det bli så. Känns inte som det finns något hopp för mig kvar längre. Jag är ett hopplöst känslovrak. Kanske borde jag inte ens skriva detta, ifall du skulle läsa. För du vet att denna bloggen finns. Men kanske är det bra för dig, att förstå hur jag känner mig. Fast jag vet inte.. Du vet idag, det där du sa till mig? Och hur ledsen jag blev? Du fick mig att känna mig som ett jobb, att du måste passa upp mig. Du fattar inte hur förnedrad jag kände mig, som en bit smuts som inte dög till nått och bara var ivägen. Om du inte förstått vad du sagt och inte sagt förlåt, då vet jag inte vad jag hade gjort. Säg aldrig så igen. Förstår inte att det är värt all denna smärta. Men på nått sätt är det de, det är nått speciellt med dig. Och jag kommer aldrig träffa någon annan som är som dig, som är bättre än dig. För du är bäst, på nästan alla sätt och vis. Och jag älskar dig, mer än vad som kan beskrivas i ord. Det, kan någon aldrig ta ifrån mig.
/Faith